Blogg‎ > ‎

Det stora missförståndet - om orientalisk dans i Sverige

skickad 8 juni 2011 04:17 av Hayati Magdans
Det stora missförståndet - om orientalisk dans i Sverige

GUDRUN DAHL ÄR PROFESSOR I SOCIALANTROPOLOGI OCH DEKANUS VID SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETEN VID STOCKHOLMS UNIVERSITET. HENNES FORSKNING HAR FRAMFÖRALLT HANDLAT OM FÖRÄNDRINGEN AV BOSKAPSSKÖTARSAMHÄLLEN I NORDOSTAFRIKA OCH OM MODETRENDER I DET INTERNATIONELLA BISTÅNDSSPRÅKET. FÄLTARBETET OM SVENSKA KVINNOR SOM DANSAR ORIENTALISK DANS GENOMFÖRDES I SLUTET AV 90-TALET.
Orientalisk dans är både kroppsupplevelse och föreställning. Balansgången mellan dygd och sexualitet är svår, och relationen mellan feminism och "magdans" obekväm. Är dansen ett sätt att hylla kvinnligheten, behaga männen, eller kort och gott bra fysik träning? Utövarna själva anser att den orientaliska dansen avslöjar något för dem om dem själva.
ORIENTALISK DANS ÄR ett populärt fritidsintresse bland svenska kvinnor, för den som inte själv dansar ofta förknippat med erotiska övertoner. Utövarnas diskurs lägger fokus på att upprätthålla respektabilitet och dygd. När de själva presenterar dansen, menar de att dansen inte alls har med sexualitet att göra, och gränsen markeras ständigt i verksamheten. Denna artikel försöker skildra några av den orientaliska dansens paradoxer.

Begreppet "orientalisk dans" omfattar kabaretdans, umgängesdans och koreograferad folkdans från Mellanöstern. Inom rörelsen används "Orientale" även mer specifikt för den solodans som ofta kallas "magdans", en term som många deltagare ser som förklenande.
Dansen attraherar välutbildade medelklasskvinnor i alla åldrar. Den svenska rörelsen är del av en transnationell "föreställd gemenskap". Elever och lärare reser och samspelar via Internet. Texter, bilder och koreografiutväxlas. I Sverige involverar dansen ett mindre antal yrkesdansare. Antalet danselever på olika nivåer är mycket större. Det mesta är träning för dess egen skull, i enkla lokaler, där endast musiken och elevernas höftscarf över "tightsen" signalerar "orienten". En saklig atmosfär av rörelsedrill råder.

Sedan orientalisk underhållningsdans började marknadsföras i Europa och Amerika vid 1800-talets slut pågår en ömsesidig påverkan mellan dansen i Mellanöstern och hur den framställs i Väst. Svenska dansare följer egyptisk tradition, som de anser mindre påverkad och kommersiell än till exempel turkisk dans. Resor till Egypten är en källa till nya idéer och legitimitet i kunnandet. Dansen infördes i vårt land 1969 av Bahi Barakat, som i Egypten varit medlem av Nasser-tidens statliga nationella danstrupp. Många svenska danslärare har tränat under Barakat eller någon av hans lärjungar.

Dansarna poängterar ofta att den orientaliska dansens innebörd är missförstådd. Praktiken aktualiserar en skillnad mellan aktörens intention och åskådarens tolkning, men dansen tillskrivs en objektiv innebörd, som de hävdar att svensken i gemen inte förstår. Åskådarnas antagna syn på dansen som sexuell uppfattas i sin tur gälla dansarens personliga moral. Att råda bot på missförståndet framställs som ett stort ansvar. I stället vill man framhålla de färdigheter som krävs: rytm, tolkningsförmåga, kroppskontroll och skicklighet i att isolera rörelser.

Dansarna har en delvis pragmatisk oro för hur de presenteras. De menar sig riskera allt från kvällstidningsskandaler och oönskade närmanden till triviala men tröttsamma kommentarer, som när konferencieren på en musikfestival påannonserade nybörjarshowen med att kalla dem "heta som sjuttsicken". Många har en repertoar av anekdoter om hur de hanterat obehagliga situationer när beundrare sett dem som "strippers till salu". Sådana berättelser om återkommande situationer; oönskade baksidor av nöjet att dansa, bygger en känsla av delad erfarenhet.

EN GOD DANSARE är trogen traditionen men uppriktig i det känslomässiga uttrycket. Dansen ska väcka "livsglädje", men får inte framställa dansaren själv som sexuellt inbjudande. Övererotiserade publikreaktioner kränker dansarens integritet. Dansaren får i sin tur inte träda över gränserna för åskådarens rumsliga integritet, ofta ett problem med svensk publik. Om publiken verkar ovan vid genren försöker dansaren mildra förlägenheten. Hon kan börja showen med folkdanser och göra "magdansen" till kvällens avslutande clou, blanda in kulturella miniföreläsningar eller avvärja spänningen med humoristiska inslag.
Förväntad publikreaktion varierar med publikens sociala sammansättning. Vanligtvis är det mest svenskar, vilket många menar medför mer lätttolkade risker men mindre känsla för dansens kvalitet. Sexuell dygd är dock är ett fält där transkulturell kommunikation är problemfylld. Manliga lärare från Egypten har med ursprungets auktoritet förmedlat sin syn. Yousry Sharif uttryckte den så här:

"You can create your reputation as a good dancer. You can be respected, or viewed as a bint layl. I advise you to do your art without promiscuity. Male dancers do not have this problem, because we perform strictly folklore and that is acceptable."

Tanken att dansen inte alls har att göra med sex konfronteras här med en egyptisk tankekoppling mellan dans och prostitution.

Arbete utomlands, särskilt i Mellanöstern, aktualiserar tolkningskonflikterna. Ett gott namn på hemmaplan påverkas av rykten om vad man gjort eller inte gjort på resa. Dygden blir ett lättantändligt samtalstema när man tävlar om arbetstillfällen och elever. När dansen är ett levebröd blir måtten på kvalitet viktiga. Vid sidan av trycket från oönskad manlig uppmärksamhet, är konkurrens en viktig drivkraft bakom rörelsens betoning av dygd.
Dansarens uppträdande regleras av en mängd koder. När jag gjorde mitt fältarbete följdes den egyptiska statens regel att naveln skulle täckas med ett nät. Många nybörjare är osäkra om olika attribut eller gester har någon specifik betydelse. Har till exempel höftsjalen enbart funktionen att förtydliga rörelsen för dansläraren eller har den någon känsligare mening i egyptisk kultur? Överlappande svenska diskurser om dygd och estetik måste också hanteras. År 2006 föreskriver klädmodet glitter och rysch, men länge har svensk smak präglats av funktionalism, enkelhet och färgkoordination. Dansens subkultur excellerar tvärtom i glitter, spets och myntfransar. Den klassiska tvådelade kabaretdräkten uppmuntrar bortträngda "prinsessdrömmar", men koder för det propra gäller även här. Helheten måste präglas av enkelhet och koordination om man vill undvika att se "billig" ut, estetiskt eller moraliskt. Dansare som lånar sin "autentiska" stil ur Kairos samtida ström av föränderliga moden hamnar i ett dilemma när deras kläder granskas av svenska kollegor och klädstilen klassas som respektlös kitsch. Ett annat område där kulturella skillnader gör sig gällande är i fråga om dofter. Man bekymrar sig inte så mycket om extern rekvisita som skulle kunna väcka känslan av att vara någon annan stans. Dofternas roll som stämningsskapare betonas inte, trots deras betydelse i egyptisk kultur. De konnotationer av moralisk billighet som starka, söta parfymer har i svensk kultur avviker också från att de ses som medier för renhet och dygd i arabisk tradition.

DEN ORIENTALISKA dansaren måste vara vaksam på sina ord, gester och kläder, hur hon ler och inte minst sin kroppshållning. Barakat sägs ha erbjudit vissa grundregler: Inte luta för mycket bakåt så att underlivet skjuts fram eller låta händerna visa in mot detsamma! Händerna ska aldrig vara lägre än höfthöjd! Visa inga handflator, det ser för inbjudande ut! Explicita normer reglerar hur man ska hantera publiken. En lärare bestämde till exempel att om en föreställning följs av spontan sällskapsdans, måste eleverna dansa bara med varandra eller lämna festen. För att tona ned potentiell sexuell laddning erbjuds också andra ramverk för att tolka dansformens "sanna natur" inte minst genom ett antal alternativa (men inte uteslutande) berättelser om dess ursprung.

Enligt en version är dansen en indisk tradition som utvecklats artistiskt inom det ottomanska rikets hovliv. Barakats lärobok skildrar dansen som det enda nöjet för kvinnor isolerade i hovets harem. "Harems"- eller hellre "hov"-berättelsen kan användas för att betona att dansen är en finkulturell konstform.

EN VARIANT LÄNKAR dansen till indisk kathak-dans som förts till Egypten av en viss grupp romer specialiserade på artisteri. De utsattes senare för förföljelse och folkmord. Barakat erbjöd en feministisk tolkning av myten genom att betona männens beroende av kvinnorna i denna etniska grupp och göra dansen till symbol för en förtryckt minoritet där kvinnor haft en särskilt stark ställning.

Andra hävdar dansformen vara en urtida form av födelseprofylax och moderskapsdyrkan. Rörelserna tänks mimetiskt härma födelsearbete. Dansens låga tyngdpunkt sägs kanalisera en nära koppling till Moder Jord och den beskrivs som en "naturlig", mentalt avslappnande födsloförberedelse. Den skildras också som något egyptiska kvinnor föredömligt gör för att stötta dem som föder. Iden är vida spridd och aktiveras i marknadsföringen, där modergudinnor ofta lånar artistnamn till individer eller danstrupper. Den är också kontroversiell; den anses motverka att dansen erkänns som seriös konstform och kan aldrig vara en inkluderande bas för kvinnogemenskap när både vald och ofrivillig barnlöshet är vanlig.

Till slut kan dansen presenteras som en form av allmän fysisk träning. Detta är vanligare i amerikanska texter. Idén att dansen skulle ge träning för ett mer kryddigt kärleksliv förekommer internationellt, men nämns aldrig här. Relationen mellan feminism och "magdans" är obekväm. Är dansen ett sätt att hylla kvinnligheten, en aktivitet bland kvinnor för kvinnor? Eller att behaga männen på deras villkor? Dansarna skriver inte under den senare tolkningen, men möter argumentet bland andra kvinnor. Kritikerna ser dansen som del av ett degraderande självförtryck. Kvinnor ska idag tycka om sin kropp, erkänna sin egen agens och sitt eget oberoende men inte definiera sig själva i relation till män. Lutheransk puritanism ersätts av nya moraliserande regler.

SENSUALITET OCH SEX framställs i rörelsen som åtskiljda. Dans har två sidor: som kroppsupplevelse och föreställning. För dem som aldrig passerar nybörjarstadiet, är självorienterad sensualism ett vanligt motiv. Man tillåts bli positivt medveten om sin egen kropp. Projektet att också skickligt kunna kommunicera inre känslor kommer senare, men det publika framträdandet skärper svårigheterna med "det stora missförståndet". Många som dansar för publik väljer att använda artistnamn, och projicerar en scenpersonlighet som skyddar jagets integritet.

För dansarna är rätten till självdefinition viktig men också att genom en engagerande kroppslig aktivitet uppnå vad Handler med flera karakteriserar som en känsla av självets helhet, förverkligande och integration. När man tränat in rörelser så väl att man kan utföra dem utan ansträngning och intryck av förkonstling uppfattas de utåt och inåt spegla jaget. Många utövare anser att den orientaliska dansen avslöjat något för dem om dem själva. Talet om detta följer en standardiserad form, vilket stärker tesen att det är del av en socialt konstruerad tolkningsram. Att se den sensuella upplevelsen som en erfarenhet av ens autentiska jag, knyter an till en i samtiden vanlig individualistisk kulturell repertoar. Ju mer deltagarna uttrycker aktiviteten i termer av en återspegling av deras kvinnliga jag, desto viktigare blir det dock för dem att bekämpa bilden av dansen som ett uttryck för förbjuden inbjudande sexuell agens snarare än kvinnlig sensualism.


Hämtat från:  Vetenskapsrådet